Yucca, palmliljor, (Asparagaceae tid. Agavaceae). I släktet finns det över 40-talet arter och de växer från sydligaste Kanada ner till Centralamerika. Samtliga arter är städsegröna och är antingen stamlösa, buskartade eller trädartade. Bladen som är fibriga är smalt lansettlika. Blommorna som alltid är vitaktiga, ofta med inslag av violett eller grönt sitter på upprätta blomställningar. Samtliga arter är att betrakta som xerofyter och kräver väldränerad jord samt ofta skydd mot vinterväta. Speciellt tillväxtpunkten kan lätt ruttna under blöta vintrar på många arter. Arter från östra USA är tåligare mot fukt än de från de torra västra delarna. Yuccor kan förökas vegetativt genom delning av rotknölen (t.ex. Y. filamentosa och Y. flaccida) eller stamsticklingar. Sticklingen placeras i en väldränerad jord och hålls lätt fuktad. Börjar den fälla blad så får du sätta på en plastpåse för att förhindra uttorkning. Lufta ofta så att inte röta uppstår. Vid frösådd lägger man de platta fröna i en kruka med väldränerad jord och täcker dem med ett tunt lager jord eller sand. Håll sedan sådden lätt fuktigt och varmt. Yuccafrön brukar gro efter nån eller några veckor. Arter som kommer från östra USA växer i allmänhet bra i kruka medans de flesta av de från de torra västra delarna växer sämre. Ett undantag är Y. baccata. Av den anledningen bör man nog sätta ut sina plantor redan efter ett par år. De kan då behöva skydd inte bara mor vinterfukt utan även sträng kyla. Många arter får med åren djup pålrot vilket gör att det är svårt att flytta större väletablerade plantor.

Y. aloifolia är en art från sydöstra USA, Mexiko och Västindien som i ett optimalt klimat kan bli upp till 6-7 m hög. Den har ganska smala styva blad som blir upp till nära halvmetern långa och som har en fin tandning på kanterna och en vass spets i bladänden. Blomställningen är upp till 50-60 cm hög. Arten är tveksamt härdig annat än i de allra mildaste delarna av zon I då den i bästa fall kan klara korta frostknäppar ner till ca -18°C.  Trots att den kommer från relativt fuktiga områden så klarar den vintrarna bättre om den övervintras torrt.

 Y. aloifolia

Y. angustissima. Denna art är mycket variabel och delas in i fyra underarter: ssp. angustissima, ssp. kanabensia, ssp. avia och ssp. toftiae. Den påminner om Y. glauca med sina långa, smala och styva blad. Dessa varierar mycket i längd beroende på underart och population och kan variera från några decimeter till över metern. Den får med tiden en kort oftast nedliggande stam. Blomställningen är i allmänhet ogrenad och kan bli väl över metern hög. Arten återfinns i norra Arizona och upp en bit upp i Utah. Underarten avia är den som återfinns längst norrut och på högsta höjd och torde vara mycket härdig. Liksom alla arter från de västra delarna av USA kräver den en mycket väldränerad jord. Ett skydd mot vinterväta skadar inte.

Y. arkansana är en ofta lågväxande art vanligen med kort eller ingen stam. Bladen är oftast slappa och gräslika men kan i den västra delen av utbredningsområdet vara smalare och styvare och påminnande om Y. glauca. Dessa blad kan bli upp till 60-70 cm långa och 1-2 cm breda. Blomställningen kan bli meterhög och är sällan grenad. Arten återfinns i bl.a. Texas, Oklahoma, Arkansas och Missouri. Plantor från den östra delen av dess utbredningsområde är relativt fukttåliga och bör kunna klara sig utan något regnskydd under vinterhalvåret. Arten delas ibland in i flera underarter men nomenklaturen förefaller oklar. Y. arkansana bör åtminstone kunna klara sig i våra 2-3 mildaste klimatzoner.

 Y. arkansana

Y. baccata. En mycket vacker art som med tiden ofta formar en koloni med rosetter. Den är vanligen stamlös eller får en kort stam (Y. baccata ssp. thornberi kan dock få upp till 1,5 m stam). De hårda, styva bladen är skålade, blågröna till gröna och 50-90 cm långa och 2-6 cm breda. Blomställningen är ganska kort på denna art. Den har sin utbredning i sydvästra USA och återfinns på en höjd av upp till ca 2500 m.ö.h. Planteras i en mycket väldränerad jord som helst ska ha så lite humus som möjligt. Vill man vara säker på att den ska klara en blöt vinter och inte ruttna i rosetten ska den övervintras torrt. Räkna med att härdigheten varierar stort inom dess utbredningsområde så det gäller att få tag på plantor från de allra vinterkallaste områdena. Dessa kan utan vidare klara -25°C medans material från de mildaste områdena bara klarar knappt -15°C.

 Y. baccata

Y. baileyi är ganska småväxt art med smala styva blad som kan bli drygt halvmetern långa som mest. Den ogrenade blomställningen blir sällan mer än meterhög. Arten återfinns i bl.a. Colorado och går upp till ca 2500 m höjd. En art med god härdighet som vill ha en mycket väldränerad jord, mycket sol och gärna ett skydd mot vinterväta. Kultivaren ’Bella’ är en extra småväxt planta, se bild nedan.

 Y. baileyi ’Bella’ i familjen Johnérs trädgård i Torsås

Y. brevifolia är en mycket storväxt trädlik art som kan bli drygt 15 m hög. Som det botaniska namnet antyder har den korta blad. Dessa är smala och endast 30-35 cm långa. Även blomställningarna är korta. Arten har sin utbredning i de södra delarna av Kalifornien och Nevada samt västra Arizona. Plantor från de högst liggande omrädena (ca 1800 m.ö.h.) klarar låga temperaturer men eftersom den växer i mycket torra områden så är den fuktkänslig, speciellt på vintern. En utmaning att försöka klara på friland. Växer mycket långsamt. Underarten Y. brevifolia ssp. jaegeriana är mindre och blir bara ca 5 m hög.

Y. brevifolia

Y. cernua är en stamlös art från Texas. Den har bara blivit funnen i några små populationer och dess status är inte klar. Möjligen rör det sig om en naturhybrid. Den har relativt breda blad. Tveksamt härdig i annat än i mycket vintermilda områden.

Y. constricta. En smalbladig art från mellersta Texas. Bladen kan bli ca 50 cm långa och blir maximalt 1,5 cm breda. Den kan med tiden få en kort stam. Den grenade blomställningen kan bli drygt 2 m hög. Endast härdig i relativt milda områden (zon I-II?). En torr övervintring rekommenderas.

Y. elata påminner om Y. glauca men den blir högre och kan nå 4,5 m. De styva bladen varierar i längd från några decimeter upp mot metern och blir mellan ca 0,5-1,5 cm breda. Den förgrenade blomställnin- gen kan bli över 2 m hög. Arten indelas i två underarter: ssp. elata och ssp. verdiensis. Den förstnämnda återfinns i södra Arizona och New Mexico medans den andra i mellersta Arizona. Y.elata. ssp. verdiensis blir inte lika hög som ssp. elata. Yucca elata har överlevt temperaturer ner till -30°C i USA. Den kräver en mycket väldränerad jord, mycket sol samt helst något skydd mot vinterväta.

 Y. elata

Y. faxoniana är en mycket kraftig, storväxt och imponerande art med breda styva blad som ibland kan bli över metern långa. Den är trädartad och kan nå nära 7 m höjd. Man finner den i sydvästra Texas och norra Mexiko på upp till styvt 2000 m höjd. Denna art är väl tveksamt härdig i vårat klimat men kan testas i de mildaste delarna av landet. Det är säkrast att den får övervintra helt torrt.

 En ung planta av Y. faxoniana

Y. filamentosa palmlilja. Denna välkända art med ursprung i de östra delarna av USA är stamlös eller får en kort stam. Efter frösättningen dör den blommande rosetten men ersätts av nya skott som rikligen kommer nedtill. De ganska styva bladen kan bli upp till 75 cm långa och 4 cm breda. Bladkanterna är rikligt försedda med böjda trådar (filament). Arten har god härdighet och kan klara sig upp till zon V-VI med lite skydd. Odla den i full sol i en väldränerad jord. Den förgrenade blomställningen blir oftas ca metern hög men kan ibland bli tre gånger så hög. Det finns ett par mycket vackra variegerade former av Yucca filamentosa som troligtvis tillhör underarten smalliana. Dessa är’Golden Sword’och’Bright Edge’. Det finns även andra variegerade former av Y. filamentosa (t.ex. ’Color Guard’)

         Y. filamentosa                 

Yucca filamentosa ssp. smalliana ’Golden Sword’

Y. flaccida. Denna art är mycket lik den föregående men har mjukare och slappare blad samt tunnare och rakare trådar på bladkanterna. Den har samma krav på skötsel och bör vara snäppet härdigare än föregående art. Den kommer också från östra USA.

 Y. flaccida

Y. glauca är den härdigaste arten i släktet och har en utbredning i större delen av västra USA upp till sydvästra Kanada. Man finner den på höjder upp till ca 2500 m.ö.h. Det är en mycket variabel art som ofta är lågväxande och bildar kolonier med mångar rosetter men som ibland kan få en ganska hög stam. Bladen är mycket styva och smala med en vass tagg i änden. De kan bli upp till 70 cm långa och ca 1 cm breda. På bladkanten sitter ljusa filament (trådar). De relativt stora blommorna sitter på en oftast ogrenad blomställning som sällan blir mer än meterhög. Plantor från de södra delarna kan vara känsliga mot vinterfukt och behöver ett tak över huvudet medans de från de norra delarna bör kunna odlas utan. Plantor från sistnämnda områden är mycket härdiga då temperaturer ner mot -50°C förekommer i artens norra utbredning. Det finns en underart Y. glauca ssp. stricta (Y. glauca v. gurneyi) som är något mera storväxt och som återfinns i ett områden kring n.ö. New Mexiko och n. Texas. Plantor från de allra nordligaste område- na är i gengälld småväxta och räknas av vissa också som en egen underart: Y. glauca ssp. albertana.

Y. glauca 

Y. gloriosa palmlilja. Denna art eller hybrid som fler och fler i dag tror (Y. aloifolia x Y. filamentosa) har sitt ursprung i sydöstra USA. Den har breda styva blågröna blad som kan bli ca 60 cm långa och 4-5 cm breda. Den är stambildande och kan i ett optimalt klimat bli upp till 5 m hög. Blomställningen som är grenad blir upp till ca metern hög. Y. gloriosa blommar vanligen sent på säsongen. Den tål fukt bättre än arterna från västra USA men bör ändå plan- teras i en väldränerad jord. Den är inte speciellt härdig och kan under kalla vintrar frysa ner även i de mildare delarna av landet. Ge den en solig placering och gärna mot en varm vägg. Relativt snabbväxande. Eftersom den troligen har hybridursprung så är den mycket variabel till utseendet. En del har t.ex. smalare blad än gängse. 

                                                            Yucca gloriosa ’variegata’

Y. harrimaniae. Detta är en småväxt mycket vacker art som härstammar från bl.a. Utah där man kan finna den på upp till ca 2500 m höjd. Bladen blir maximalt 50 cm långa och 4 cm breda. Den oftast ogrenade blomställningen kan bli meterhög men oftast betydligt lägre. Arten bör klara temperaturer på åtminstone -30°C. Den är känd för att vara hyggligt fukttolerant och kan eventuellt klara sig utan vinterskydd. Brukar delas in i tre varieteter: v. harrimaniae,v. gilbertiana och v. sterilis. En fjärde varietet v. neomexicana har numera fått status som egen art.

Y. intermedia är en liten smalbladig art påminnande om Y. baileyi och räknas ibland in som en underart till denna. Det kan även röra sig om en naturhybrid. Den som har sitt utbredningsområde i nordöstra New Mexico. Den har en god frosthärdighet och bör gå att odlas upp till åtminstone zon III.

Y. nana. En mycket småväxt art från centrala Utah, USA på ca 2000 m höjd. Kan röra sig om en miniatyrform av Y. harrimaniae. Bladen blir bara ca 2 dm långa. Gruppbildande. Bör kunna klara sig åtminstone till zon III.

 Y. nana

Y. neomexicana. Denna art räknades tidigare som en underart till Y. harrimaniae men har nu fått status som egen art. Den återfinns i norra New Mexico och södra Colorado, USA och går upp till över 2500 m höjd. Bladen blir úpp till knappa halvmetern långa och ca 1-2 cm breda. Även denna art har god härdighet men bör övervintras torrt för att undvika röta.

Y. pallida är en stamlös, gruppbildande och småväxt art från Texas som påminner i växtsättet om Y. flaccida men har vackert blåaktiga blad. Dessa blir upp till ca 50 cm långa och 4-5 cm breda. Den grenade blomställningen kan bli mycket hög. Arten är inte speciellt härdig och bladen fryser gärna bort kalla vintrar även i vintermilda områden. Håll den torr över vintern.

Y. recurvifolia. Liksom Y. gloriosa anses denna idag ofta vara en hybrid (Y. aloifolia x Y. flaccida). Den är också stambildande men blir inte lika hög. Bladen kan bli meterlånga och ca 5 cm breda och är mjuka och hängande. Färgen är ofta ganska mörktgrön till blågrön. Bladens undersidor är sträva. Blomställningen blir drygt meterhög och är grenad. Y. recurvifolia är något härdigare än Y. gloriosa. Trots att den likt Y. gloriosa kommer från de sydöstra regnrika delarna av landet har det visat sig att den är känslig mot mycket vinterfukt i rosetten. Av denna anledning bör man skydda den mot för mycket fukt för att undvika röta. Den vill ha ett soligt varmt läge i en väldränerad jord. Relativt snabbväxande.

Y. recurvifolia

Y. reverchonii är en stamlös liten art från centrala Texas. Bladen kan bli styvt halvmetern långa och är relativt smala. Blomställningen kan ibland bli över metern hög. Den växer i samma områden som Y. rupicola och bör vara lika härdig. M.a.o. kan den nog bara klara sig I landets allra mildaste delar.

Y. rostrata är en trädlik och mycket vacker art med smala, ganska mjuka upp till 60 cm långa blad som  är gröna eller blågrå. Den kan i sällsynta fall bli upp mot 5 m hög och får ibland en stam som förgrenar sig. Blomställningen som är grenad kan bli styvt meterhög. Trots att den kommer från sydvästra och växer på ganska låg höjd har den visat en god härdighet. En planta i Kanada ska t.ex. i torrt läge under tak överlevt -29°C. Tyvärr finns det inte speciellt mycket odlingserfarenhet från Sverige ännu. Övervintras säkrast torrt.

 Y. rostrata

Y. rupicola är en stamlös art från centrala Texas med breda konkava märkligt vridna blad. Dessa blir drygt halvmeterlånga och 3-4 cm breda. Blomställningen kan bli mycket hög. Den kan klara temperaturer på drygt 20 minusgrader och bör vara härdig i zon I. Övervintras säkrast torrt.

Y. thompsoniana. Påminner mycket om Y. rostrata men är mindre och har alltid gröna blad. Den kommer också från Texas men återfinns på högre höjd. Övervintras säkrast torrt.

Y. torreyi är en storväxt och kraftig art som kan bli 6 m hög. Den återfinns i norra Mexiko, s.v. Texas och södra New Mexico. Bladen som är breda och u-formade kan bli upp till 1,5 m långa. Den klarar nog bara drygt 15 minusgrader i vårat klimat och är nog bara värd att testas i de allra mildaste områdena i landet. Övervintras säkrast torrt.

Y. utahensis har tidigare räknats som en varietet av Y. elata. Den har långa smala blad och kan bli upp till 2-3 m hög. Den växer i s.v. Utah och angränsande delstater. Plantor med ursprung från de kallaste områdena bör klara temperaturer ner mot -25°C. Övervintras säkrast torrt.

Y. whipplei se Hesperoyucca whipplei

Y. x floribunda (Y. gloriosa x Y. filamentosa) är snarlik Y. gloriosa men blir inte lika hög och anses som snäppet härdigare.

 Y. x floribunda i familjen Johnérs trädgård i Torsås

Yucca x ’Karlsruhensis’ är en vacker stamlös hybrid mellan Y. glauca och Y. filamentosa eller Y. flaccida. Den har ganska smala styva grågröna blad. Den anses relativt fukttålig och bör klara sig utan något vinterskydd.

Y. x schottii har tidigare räknats som en egen art men idag anses den vara en naturhybrid. Den kan bli 4-5 meter hög och har upp till nära metern långa och relativt breda och styva blad som ofta är vackert blågrå. Blomställningen är ganska kort Y. x schottii återfinns i norra Mexiko och södra USA. Den anses härdig till USDA zon 6b och kan nog klara sig i landets mildaste områden. Övervintras säkrast torrt.

Y. x schottii