Det finns flera sätt att föröka sina växter. Vill man ha en exakt kopia (klon) av sin planta måste man tillämpa sticklingsförökning eller delning (vegetativ förökning). I annat fall kan man ta till fröförökning (ormbunkar förökas med sporer).

Frösådd

När man fröförökar måste man ha klart för sig att avkomman kan avvika i utseende, blomfärg m.m. från moderplantan. Varje frö har sina egna arvsegenskaper. I många fall är skillnaden mellan förälder och avkomma liten men kan när det gäller namnsorter så kan skillnaden bli större. Om det inte föreligger någon skillnad kallas fröerna frökonstanta. De flesta fröer från plantor som växer i de tempererade zonerna måste ha en köldperiod innan de är reda att gro. Fröna behöver i de flesta fall inte utsättas för frost utan det räcker med att ha dem i kylskåpet i åtminstone en månad. Man kan annars lägga fröerna i t.ex. en glasburk med lock och ställa den ute på hösten och gärna låta den stå kvar där till det är dags att så. För vissa arter kan det vara en fördel att så fröerna i kruka, hålla sådden något fuktig och ställa ut den eller sätta den i kylskåpet. En del arter kan kräva flera perioder med omväxlande kall och varmbehandling för att bli groningsförberedda. Man kan dela upp fröerna i kall och varmgroende. Egna erfarenheter har visat att de flesta trädgårdsväxters frön gror bra i rumstemperatur medans vissa inte gror om det blir för varmt. Ett exempel är arter ur släktet Lewisia. Man kan även dela in fröerna i ljus och mörkergroende. De förstnämnda sås om de är mycket små direkt på jordytan medans större trycks ner lite men de får inte täckas helt. De mörkergroende fröerna täcks alltid med lite jord eller kanske bättre med sand. Vissa fröer gror bara efter några dagar medan andra kan ta flera månader eller till och med år på sig. En del fröer är bara groningsdugliga en kort tid medans vissa kan behålla sin groningsförmåga i åtskilliga år. Observera att vissa fröer t.ex. de flesta ärtväxter måste ha kvävefixerande bakterier i jorden. Dessa arter kan inte ta upp kväve på annat sätt än via hjälp från dessa bakterier som samlar kvävgas från luften och omvandlar den till en form som dessa växter kan ta upp. Om såjorden inte innehåller sådana bakterier så kommer fröplantorna att kort efter groningen dö. För att vara säker på att få dessa bakterier i sin jord kan man t.ex. om man har ginst i trädgården blanda i lite jord från där de växer. Ett säkrare sätt är att dra upp en mindre planta och krossa de små knölar den har på rötterna där bakterierna håller till och blanda innehållet i såjord. Det är bra att tänka på att små plantor generellt inte är alls så härdiga som större och därför bör man inte plantera ut dem för tidigt. Sätter man ändå ut dem som små så får man vara beredd på att de måste skyddas de första vintrarna även om det gäller rejält härdiga arter. Det går i allmänhet alldeles utmärkt att övervintra små fröplantor inomhus om du har något svalt rum. Ett frostfritt växthus är naturligtvis ännu bättre. Lämplig temperatur är någonstans mellan 5-10 grader.

Sticklingsförökning

De flesta träd och buskar går att sticklingsföröka. Några rotar sig snabbt och enkelt medans andra tar betydligt längre tid på sig. Vissa sticklingar som tar tid på sig är det svårt att hålla liv i tillräckligt länge för att dom ska hinna bilda rötter. En del går det överhuvudtaget inte att sticklingsföröka, t.ex. tall (Pinus). Släkten som jag personligen testat och misslyckats med är bl.a. Robinia (falsk acacia), Laburnum (gullregn), Eucalyptus och Cistus (cistros). Det finns tre typer av sticklingar beroende på när på växtsäsongen man tar dem: örtartade, halvförvedade samt förvedade. Oftast är unga skott (örtartade) lättast att få att rota sig men de är igengälld mera mottagliga för sjukdomar och uttorkning. Mer eller mindre förvedade sticklingar brukar ta längre tid på sig för att rota sig men de är i gengälld robustare. Dock så har det visat sig att en del växter inte är villiga att rota sig annat under en kort tid på växtsäsongen. Därför har man stor nytta av att veta när man lämpligen bör ta sticklingar. En del växter kräver sk. snittning för att kunna rota sig. Det går till på det viset att man skär bort en bit bark längst ner på sticklingen så att veden blottas. Rhododendron är ett släkte där man kan testa denna metod. Växter från andra släkten är så lättrotade att det går att få rötter på dem inom några veckor i ett glas vatten. Detta har jag testat med t.ex. Fuchsia och Ficus carica (fikon). Man använder sig lämpligen av en sandblandad, näringsfattig jord till sina sticklingar. Det är viktigt att sticklingen inte står för blött. Man bör ta bort åtminstone hälften av bladen på sticklingen innan man planterar den. Detta för att hindra onödig avdunstning från växten. Efter att man planterat sticklingen är det bra att sätta över en plastpåse för att undvika att plantan torkar bort. Glöm inte att lufta ofta. Tiden för rotning skiljer sig rejält beroende på släkte. En del går på några veckor (t.ex. Aucuba och Hebe) medans t.ex. Ilex (järnek) kan ta upp till ett år. Vid förökning av suckulenter ska man inte använda sig av någon påse. När det gäller kaktusar och andra högsuckulenta plantor måste man låta snittet torka ordentligt innan man försiktigt lägger sticklingen på jorden (tryck inte ner den). Kaktusar rotar sig annars i allmänhet av sig själv om man bara låter sticklingen ligga torrt ett tag. Sticklingar som man tar på hösten hålls lämpligen varmt och ljust. Använd gärna tilläggsbelysning. Precis som vid fröförökning bör man tänka på att inte plantera ut alltför små plantor då de ännu inte har blivit fullt härdiga.

Delning

Många perenner kan förökas genom delning av rotknölen eller jordstammen. Delning kan även utföras för att föryngra en planta. Försök att få snittytorna så små som möjligt för att minska risken för röta o.d. i sårytorna. Man kan använda sig av en rakbladad spade eller en vass kniv. Beroende på art kan detta lämpligen göras tidigt på våren innan ny grönska spirareller på sommaren. Delning kan även tillämpas på t.ex. bambu.