Passiflora, passionsblomma, tillhör familjen passionsblommeväxter (Passifloraceae). Släktet består av ca 500 arter och återfinns på många håll i världen. Endast några få är tillräckligt härdiga för att provas på friland i Sydsverige. För att kunna övervintra dem så lägger man ner rankorna på hösten och täcker dem noga med t.ex. löv. Skulle rankorna dö så skjuter den nya skott bara rötterna skyddats mot för mycket kyla. Passiflora vill ha en väldränerad jord och soligt läge. De kan sticklingsförökas. Fröförökning kan vara knepig då det är svårt att få dem att gro. Det kan underlätta med blötläggning något dygn eller så före sådd. Räkna med lång groningstid.
P. caerulea härstammar från Sydamerika och klarar oftast bara 10-12 minusgrader. Dock kan man som ovan nämnts klara stammarna genom täckning. Man bör även skydda rötterna mot tjäle. I gynnsamt klimat kan denna klätterväxt bli uppåt 10 m hög. De i milt klimat städsegröna bladen är djupt handflikiga. Blommorna som är vita och blå kan bli upp till en decimeter i diameter. Kultivaren ’Constance Elliott’ har vita blommor och är troligtvis snäppet härdigare.

P. caerulea
P. incarnata återfinns i sydöstra USA och har blåvioletta blommor. Även denna art klättrar och håller sig fast med hjälp av tendriler. Bladen påminner om de hos den förra arten. Den är härdigare än P. caerulea men det är ändå tillrådligt att täcka den väl inför vintern. Den anses härdig till USDA zon 6. En planta påstås ha överlevt 31 minusgrader.

P. incarnata
P. lutea är troligtvis den härdigaste arten i släktet och återfinns i de östra delarna av USA. Den återfinns ända upp till Pennsylvania där den utsätts för temperaturer neråt 30 minusgrader ibland. Bladen är trefingrade och inte alls lika inskurna som hos de andra två arterna. Blommorna är små och gulgröna och inte så vackra och spektakulära som hos de flesta andra arter. P. lutea är normalt en nedvissnande perenn. Bör kunna odlas en bit upp i landet om den skyddas väl vid barfrost.