Opuntia tillhör kaktusfamiljen (Cactaceae) och släktet innehåller över 150 arter. Av dessa är det endast ett fåtal arter från i första hand USA och Kanada som man kan odla på friland. Många av arterna går att odla utan vinterskydd om bara dräneringen är optimal. Dock har det visat sig att speciellt ”på gränsen” härdiga plantor övervintrar säkrare torrt då de blir härdigare under sådana förhållanden. Vissa andra arter kräver torr vintervila trots att de har god härdighet. Generellt vill Opuntia ha ett mycket väldränerat odlingssubstrat bestående av bara eller nästan bara grus och grov sand. Har man bara grovt grus kan man blanda i en liten mängd mager sandjord. Då är det lämpligt att göra på följande sätt: Längst i botten lägger man man 1-2 dm rent grus, sedan lägger man på ett lika tjockt lager med grus med iblandad sandjord. Längst upp ”topdressar” man genom att lägga några centimeter med rent grus för att skydda den känsliga rothalsen mot för mycket fukt. Kaktusar vill ha så mycket sol som möjligt och det är en fördel att plantera dem framför en södervägg eller stora stenar som kan magasinera värme. Då växer de snabbare och mognar av bättre. Har du inte den möjligheten går det naturligtvis att odla dem mitt ute i trädgården bara de får tillräckligt med sol. Om du köper en Opuntia i kruka är det viktigt att du försöker få bort så mycket som möjligt av jorden innan du planterar ut den. Beträffande gödning av plantorna går det bra att använda ett vanligt gödningsmedel typ Blomstra om du bara använder en svagare dos än du använder till vanliga plantor. Det räcker med halv styrka eller till och med ännu svagare. Ett tips är att du vattnar dem med gödning direkt efter att det regnat så slipper du blöta ner dem i onödan. Det är bara bra om plantorna får ha det riktigt torrt ibland så under torrperioder behöver du inte vattna. De är ju byggda för att klara svår torka. En tumregel är att man slutar göda för säsongen runt midsommar.
Opuntia förökas lätt med sticklingar. Du skär bara av en led, låter snittet torka i några dagar och sätter den sedan i en kruka med väldränerad jord. Du kan vattna försiktigt men den rotar sig även om jorden hålls torr. Opuntiaskott rotar sig även snabbt i vatten. Frösådd av Opuntior kan vara en långsam process. Vissa arter kan gro snabbt t.ex. O. basilaris men de flesta kan ta månader och ofta gror bara en mindre del av fröerna. För att de överhuvudtaget ska gro bör de hållas kallt i en eller hellre flera månader innan man sår dem. För att snabba på samt få flera frön att gro så kan det hjälpa att behandla fröerna med en svag lösning av matsmältningshormonet pepsin under 1-2 dygn först. Fröerna sås i en väldränerad jord och täckes något. Håll sådden något fuktigt och varmt.
O. arenaria (syn.O. polyacantha v. arenaria). Till och från har den räknats som egen art. Det rör sig om en småväxt planta med ovala leder som kan bli 6-7 cm långa. Lederna är rikligt försedda med tornar. Blommorna är gula men kan sedan tona till orange. Arten växer i ett litet område i s.v. Texas, s.ö. New Mexico och norra Mexico på nivåer under 1500 m. Den är inte speciellt härdig och har svårt att klara hårda vintrar även i de mildare delarna av landet. Bör övervintras torrt.
O. aurea som tidigare räknades som en varietet av O. basilaris är en lågväxt art med halvstora oftast mer eller mindre tornlösa leder. Blommorna är för det mesta gula men även plantor med rosa blommor förekommer. Arten återfinns i ett litet område vid gränsen mellan Arizon och Utah och växer på upp till nära 2000 m höjd. Övervintras säkrast torrt. Den är tyvärr bara härdig i de lite mildare delarna i Sverige.
O. aurea (Zion nationalpark, Utah)
O. basilaris är en mycket vacker art med ofta tornlösa päronformade leder som är gråblå tonande i violett. Blommorna är för det mesta mörkrosa men kan även vara gula. Denna kaktus är mycket fuktkänslig så det gäller att dräneringen är förstklassig och den måste övervintras helt torrt med god luftväxling. O. basilaris är en utmaning att försöka odla på friland. Den har sin utbredning i s.v. USA och går upp på drygt 1500 m höjd. Flera varieteter är beskrivna. Växer långsamt för att vara en Opuntia.
O. basilaris
O. chlorotica är en storväxt art som i naturen kan bli ca 2,5 m hög. Lederna som är nästan runda blir upp till ca 20 x 20 cm stora och är i allmänhet försedda med tornar över hela ytan. Dessa är ofta gula och ca 3-4 cm långa. Den växer på upp till nära 2500 m höjd i norra Mexiko och s.v. USA. Den är liksom O. basilaris fuktkänslig och måste övervintras helt torrt med god luftväxling och är även den en utmaning att försöka på friland. Den är mindre härdig men kan klara sig åtminstone i zon I. Liksom O. basilaris är tillväxten är mycket långsam för att vara en Opuntia.
O. debreczyi (O. rutila) anses av vissa vara en naturhybrid. Den har avlånga något korvlika små leder och kan vara nästan tornlös i vissa fall medans andra plantor har en betydligt kraftigare beväpning. Den har ofta mörkrosa blommor men bl.a. gula förekommer också. Arten återfinns i de norra delarna av Arizona och New Mexico norrut till Wyoming, Utah och Colorado. Den är rejält härdig och visar i allmänhet hygglig tolerans mot vinterfukt.
O. debreczyi
O. engelmannii är en relativt storvuxen art som indelas i flera varieteter. Det är två som kan vara av intresse för frilandsodling är v. engelmannii (som tidigare räknades som en varietet av O. phaeacantha) och v. lindheimeri. Den förstnämda är den mest storvuxna och återfinns i bl.a. Arizona medans den andra i Texas. O. engelmannii v. engelmannii kan få leder som blir så stora som 40 x 30 cm. Ingen av dessa är speciellt härdiga och kan nog bara klara sig i skyddade lägen i Sydsverige. Övervintras säkrast torrt.
O. engelmannii v. engelmannii
O. fragilis är en mycket härdig art med små korvlika leder som lätt lossnar. Den har ett utbredningsområde som sträcker sig från norra Arizona och New Mexico i USA norrut till en bra bit upp i British Columbia, Kanada. Blommorna är vanligen ljust gula. Arten är generellt ovanligt tålig mot vinterfukt och behöver inget skydd mot vinternederbörd om den ges en bra dränering. Är känd för att inte vara speciellt blomvillig men det varierar inom arten. I naturen förökar de sig mest vegetativt då lederna lätt lossnar och kan fasta i djurs pälsar och förs den vägen till nya platser. Utsätts för temperaturer under 50 minusgrader ibland uppe i de norra delarna av sitt utbredningsområde.
O. fragilis i familjen Johnérs trädgård i Torsås
O. howeyi är en mexikansk art med relativt stora runda leder och oftast korta tornar i samtliga areoler. Det finns inte mycket odlingserfarenheter av denna art från Sverige men den uppges vara rimligt härdig i Mellaneuropa och kan möjligen klara sig i landets mildaste delar.
O. humifusa är en lågväxande oftast krypande art från den östra halvan USA. Lederna som har få eller inga tornar är runda eller något avlånga. De blir sällan större än 10 cm och oftast mindre. Blommorna är relativt små och är i de flesta fall gula. Plantor från de vinterkallaste områdena är mycket härdiga och utsätts ibland för -40°C. Det finns en varietet O. humifusa v. ammophila som växer upprätt och som härstammar från Florida men den är inte alls speciellt frosthärdig. Är den art som generellt är minst fuktkänslig och klarar sig utan vinterskydd bara dräneringen är någorlunda hygglig.
O. humifusa (Monmouth, New Jersey)
O. littoralis återfinns i Kalifornien och växer på upp till ca 2200 m höjd där den får utstå temperaturer under 20 minusgrader. Hyggligt fukttålig och kan klara sig utan vinterskydd i ett vintermilt klimat. En av de mera storvuxna arterna. Blommorna är gula.
O. littoralis (San Bernadino, Kalifornien, 2200 m)
O. macrocentra är en mycket vacker och storväxt art som återfinns i de södra delarna av Arizona och New Mexico. Lederna kan bli 20 cm och nästan lika breda och är försedda med oftast långa mörka tornar i den övre delen. Arten är normalt grågrön men blir vackert violett vid stress. I naturen växer den oftast buskartat och kan bli meterhög men hos oss blir den mera krypande. Tyvärr är den bara härdig i de mildasta delarna av landet och bör övervintras torrt då den annars lätt mister rötterna. Blommorna är i regel gula.
O. macrocentra i familjen Johnérs trädgård i Torsås
O. macrorhiza är en halvstor oftast krypande art med leder som sällan blir större an 10 x 8 cm. Den har oftast ganska rikligt med tornar på den övre delen av lederna och lite längre ner men det finns även nästan tornlösa former. Blommorna är i regel gula, ibland med rött svalg medans andra kan ha orange eller violetta. Man finner den i en stor del av USA utom längst i väster och öster. Plantor från de vinterkallaste områdena har en mycket god härdighet. Kan i allmänhet övervintras utan fuktskydd om dräneringen är tillräckligt god men det finns kloner och populationer som bör övervintras torrt.
O. macrorhiza (Crawford, Nebraska)
O. phaeacantha är en relativt storväxt art som har sin utbredning i s.v. USA (bl.a. Texas, New Mexico och Arizona) och man kan finna den på över 2000 m höjd. Den får leder som kan bli upp till 25 x 20 cm stora, men oftast något mindre. Arten har oftast rikligt med tornar i den övre delen av lederna och lite mindre längre ner. Blommorna är relativt stora och oftast gula men former med bl.a. röda och orange finns. Kan i allmänhet övervintras utan fuktskydd om dräneringen är tillräckligt god men det finns kloner som bör övervintras torrt, t.ex. kultivaren ’Rubra’. En mycket bra frilandsplanta är kultivaren ’longispina’ som har olivfärgade leder och som namnet antyder långa tornar. Ett antal olika variteter av arten har beskrivits bl.a. v. camanchica och v. leavis. Den senare är en nästan tornlös planta. Generellt en av de bästa frilandsarterna då den både växer bra, blommar bra och är relativt härdig samt fukttålig.
O. phaeacantha
O. pinkavae (O. basilarisv v. woodbury) är en krypande mindre art med få eller inga tornar. Den växer i ett litet område på gränsen mella Arizona och Utah. Arten är tyvärr inte speciellt härdig. Kan testas i de mildste områdena i Sydsverige. Något fuktkänslig och bör nog övervintras torrt.
O. polyacantha är en mycket variabel art både när det gäller själva plantan och blommorna och indelas i följande varieteter: v. polyacantha som har runda leder rikligt försedda med korta tornar över hela ytan. Desssa blir sällan mer än 10×10 cm. Denna varietet har den största utbredningen som sträcker sig från New Mexico i söder och upp en bra bit upp i Kanada. Den återfinns ibland på nivåer över 2500 m. Plantor från de nordligaste områdena är mycket härdiga då temperaturen kan gå en rejäl bit under -40°C . Den är relativt fukttolerant och övervintrar utan problem utan vinterskydd. Mycket variabel blomfärg men det vanligaste är gula. En av de bästa för frilandsodling. v. nicholii återfinns bara i ett litet område mellan Arizona och Utah och påträffas bara på lägre nivåer. Den har ovala leder som kan bli 25 cm långa. Dessa leder är i allmänhet försedda med tornar i alla areoler. De längsta kan i extrema fall bli 15 cm långa. Denna varietet är inte speciellt härdig och bör övervintras torrt. v. hystricina har ovala leder som är rikligt försedda med tornar som kan bli upp till 8cm långa på ledernas övre del. Den växer ibland på över 2000 m och återfinns i s.v USA. Brukar kunna klara sig utan vinterskydd om dräneringen är optimal. v. erinacea återfinns i Arizona, Kalifornien, Nevada samt Utah på upp till knappa 1500 m. Den har oftast små leder men kan ibland bli upp till 20×10 cm. Liksom de andra varieteterna så sitter det tornar på hela lederna. Om man ska kunna övervintra den utan skydd mot vinternederbörd så måste dräneringen vara mycket god. Säkrast är dock att övervintra torrt. v. utahensis har mellanstora leder som ofta är avlånga och har generellt rikligt med tornar. Oftast odlas kultivarformer av den som går under namnet ’Rhodantha’ (el. v. rhodantha). Vanligtvis har den blommor som går i rött och är bland de bästa för friland då de växer och blommar bra samt är härdiga och fuktresistenta. Beträffande v. arenaria se O. arenaria.
O. polyacantha v. hystricina i familjen Johnérs trädgård i Torsås
O. polyacantha v. rhodantha
O. pottsii (O. macrorhiza v. pottsii) är en mindre art med runda oftast grågröna dekorativa leder. Blommorna kan var gula, orange m.fl. Återfinns i de södra delarna av Arizona, New Mexico och Texas på upp till nära 2000 m. För att uppnå full härdighet bör den övervintras helt torrt då den annars lätt får frostskador även i landets mildaste delar.
O. pottsii (La Cienega, New Mexico)
O. pusilla är en småvuxen art från s.ö. USA med små något avlånga ljust grågröna leder med sparsam beväpning. Blommorna är gula. Trots att den i naturen kommer från ganska fuktiga områden så måste den övervintras torrt om den ska kunna övervintra här i landet och då bara i skyddade lägen i zon I. Likt O. fragilis lossnar lederna lätt.
O. pusilla
O. x columbiana (O. fragilis x O. polyacantha) är en småväxt naturhybrid som har sin utbredning i de östra delarna av Oregon och Washington samt västligaste Idaho. Den är förhållandevis härdig och fukttolerant och odlas utan problem utan vinterskydd.
O. x ’Georg Sydow’, ibland felaktigt kallad O x sydowiana är en fragilishybrid med avlånga små leder som har god härdighet och röda blommor.
O. x ’Georg Sydow’
O. x ’Smithwick’ är en naturhybrid mellan O. fragilis och O. polyacantha och är bland det bästa i kaktusväg man kan odla på friland då den både är mycket härdig och fukttolerant. För att vara en fragilishybrid är den mycket blomvillig. Den har i förhållande till plantkroppen mycket stora vackra blommor som är ljust gula med rödbruna ståndare.
O. x ’Smithwick’
O. x tortispina (syn. O. x cymochilla) anses vara en naturhybrid. Den är variabel i storlek och påminner om O. phaeacantha. Blommorna är vanligtvis gula. Den har sin utbredning från Texas i söder till Nebraska i norr. Hybriden är relativt fukttolerant och odlas utan problem utan vinterskydd.
O. x tortispina (Huerfano county, Colorado)