Eucalyptus är buskar och träd tillhörande familjen myrtenväxter (Myrtaceae). De flesta arterna är städesegröna och härstammar från Australien och Tasmanien. Släktet omfattar flera hundra arter men det är bara några få som kommer från hög höjd som är värda att testas i Sverige. De kalla vintrarna 2009/10 och 2010/11 har visat att det är bara plantor från de allra kallaste områdena i bergen i sydöstra Australien och Tasmanien som kan klara sig i de allra mildaste delarna av zon I. I första hand bör man prova E. pauciflora ssp. debeuzevillei och E. pauciflora ssp. niphophila, i andra hand t.ex.. E. gunnii, E. perriniana och E. neglecta. Dessa arter vill ha rikligt med vatten sommartid samt mycket sol. De är inte kinkiga med jord även om det sägs att de trivs bäst i en något sur sådan. Eftersom växter ur detta släkte växer fort så kan man även om de inte är fullt härdiga där man bor hinna få upp ganska stora plantor innan de vid en extrem vinter fryser bort. Efter att en Eucalyptusplanta frusit ner efter en kall vinter finns det alltid hopp om att det ska vara liv kvar längst ner och att den ska kunna komma med nya skott. E. pauciflora speciellt har en god förmåga till att kunna regenerera. De flesta arter har distinkt olika ungdomsblad och vuxenblad. Ungdomsbladen sitter parvis och är vanligen ganska runda och tunna och ofta utan bladskaft medans vuxenbladen som sitter strödda är avlånga, ofta grågröna och läderartade. En kul grej är att bladen sitter lodräta istället för som normalt för de flesta andra växter vågräta. De flesta arterna är mycket snabbväxande medan t.ex. E. pauciflora hör till undantagen.
Eucalyptus kan man som amatör bara föröka med frön. En bra metod vid frösådd är att ställa in krukan med de sådda fröna i kylskåpet så att de får stratifieras. Efter 4-5 veckor så brukarfröerna gro i kylen. Det är lämpligt att så i april så att man kan ställa ut krukorna direkt efter de grott då dessa växter från hög höjd inte gillar den varma inomhusmiljön. När man har Eucalyptus i kruka gäller det att den inte är för liten då de kan få ”rotsnurr” vilket innebär att rötterna växer runt i krukan. Sådana plantor kan få svårt att ta sig när man sedan planterar ut dem.
Eucalyptus sp. Här visas de för släktet typiska ungdomsbladen resp. vuxenbladen samt blommor o. frökapslar
E. gunnii har sitt ursprung på Tasmanien där den växer på upp till drygt 1100 m.ö.h. Den är relativt snabbväxande (1-1,5 m/år) och behåller ungdomsbladen ganska länge. Trädet kan bli upp till 35 m högt. Ungdomsbladen är runda och kan vara gröna, blåaktiga eller silverfärgade. Vuxenbladen är avlångt lansettformade och ofta mörktgröna till blåaktiga. Blommorna är vita. Arten är inte kräsen på jorden och kan även växa i vattensjuk mark. Plantor från de mest köldexponerade områdena kan klara korta köldknäppar på drygt 20 minusgrader.
E. gunii, ungdomsform
E. neglecta återfinns i delstaten Victoria i Australien där den växer på hög höjd. Den är känd för att vara mera skuggtålig än Eucalyptus i allmänhet. Arten kan bli upp mot 20 m hög. Ungdomsbladen är ovanligt stora och gröna och sitter kvar i många år innan plantan får vuxenblad. Ett träd klarade en köldknäpp på -27°C i Cincinatti, USA för ett antal år sedan med endast små skador, dock så frös hela trädet ner vid ett senare tillfälle vid -22°C. Arten är ovanligt tålig mot höga sommartemperaturer och odlas därför ofta i USA. Där anser man den härdig till USDA zon 7b.

E. neglecta, ungdomsform
E. pauciflora återfinns i östra Australien och anses ofta som den allra härdigaste arten. Arten är mycket variabel och indelas i sex underarter. Av vissa botaniker anses de dock som individuella arter. E. pauciflora växer betydligt långsammare än de flesta andra arter. Hos denna arten övergår ungdomsbladen till vuxenblad på ett väldigt tidigt stadium. Stammar och grenar är oftast vackert silvergråa och bladen grågröna. Blommorna är vita. Följande två underarter anses som härdigast. E. pauciflora ssp. niphophila (E. niphophila) återfinns på upp till nära 2000 m.ö.h. i Snowy Mountains. Den kan bli över 20 m hög men plantor från de högsta och mest utsatta ställena blir aldrig så stora. Vuxenbladen är elliptiska eller lansettlika och upp till ca 15 x 5 cm.Det finns en stor variation inom denna underart. E. pauciflora ssp. debeuzevillei (E. debeuzevillei) går upp till nära 1800 m i bergen. Denna underarten är inte lika variabel som ssp. niphophila. Skiljer sig från denna bl.a. i knopparna och ungdomsbladens utseende.

E. pauciflora ssp. debeuzevillei, vuxenform
E. perriniana återfinns både i Australien och på Tasmanien. Den karakteriseras att ungdomsbladen sitter ihopväxta och omsluter stammarna. Dessa blad sitter gärna kvar efter att de vissnat och torkat och kan sedan snurra runt när det blåser. Av den anledningen brukar den kallas Spinning Gum på engelska. Arten är snabbväxande och kan bli ca 15 m hög. Vuxenbladen är smalt avlånga och ofta blågråa. Arten anses inte fullt lika härdig som E. pauciflora.