Echinocereus (Cactaceae) är ett släkte med ofta pelarformade och gruppbildande kaktusar från Mexiko och USA med vackra blommor som brukar stå sig några dagar. Några få arter har en god vinterhärdighet. De kräver en mycket väldränerad jord som helst ska vara humusfattig samt full sol och har i stort sett samma krav som Opuntia (se under detta släkte). Säkrast är att övervintra dem helt torrt men de flesta arterna klarar sig oftast utan skydd om dräneringen är optimal. Övervintrar du dem under någon form av tak så tänk på att luftväxlingen är livsviktig då stillastående fuktig luft kan ha ihjäl plantorna. Arter ur detta släkte är lätta att sticklingsföröka. Skär av ett skott och låt sårytan torka i minst en vecka. Sedan kan man placera den i en kruka med mycket väldränerad jord. Det är säkrast att inte vattna då det finns risk för röta. Den rotar sig med tiden ändå. Under rotbildningen placerar du krukan något skuggigt. Frösådd går också bra. Fröerna sås efter att de köldbehandlats i minst en månad innan. Man behöver inte utsätta dem frost utan det räcker med att man har dem i kylskåpet. Så dem i en väldränerad jord. De små svarta fröna ska inte täckas utan bara försiktigt tryckas ner något i jorden. Håll sådden lätt fuktigt och varmt.
E. arizonicus (syn. E. coccineus v. a. , E. trichlochidiatus v. a.) är en gruppbildande art som kan bli upp till 40 cm hög i gynnsamt klimat. E. arizonicus har upp till 12-13 tydligt markerade åsar och är rikligt försedd med tornar i areolerna. Blommorna är koppformiga, upp till 5 cm i diameter och orangeröda. Arten har sitt utbredningsområde från norra Mexiko till södra Arizona och New Mexico på upp till nära 2000 m höjd.

E. arizonicus
E. bonkerae (syn. E. fasciculatus, E. fendleri v. bonketae) är även den gruppbildande art och kan i säll- synta fall bli halvmeterhög. Stammarna har många låga åsar försedda med många ganska korta tornar i areolerna. Blommorna är relativt stora och rödvioletta. Denna art går upp till 2000 m.ö.h. i mellersta Arizona där temperaturen kan gå ner mot 30 minusgrader mycket kalla vintrar.
E. coccineus (syn. E. triglochidiatus v. melanacanthus) är en lågväxande gruppbildande art som med tiden kan få flera hundra stammar. Den återfinns på höjder upp till nära 3000 m.ö.h. i Mexiko, Texas, Arizona, New Mexico samt Colorado. Blommorna är koppformade och vanligen orangeröda, gula eller rosa. En mycket härdig art och 30 minusgrader ska inte vara något problem för de härdigaste provenienserna.

E. coccineus
E. chloranthus har tidigare ansetts som en egen art men har nu införlivats med E. viridiflorus.
E. dasyacanthus växer i norra Mexiko, Texas och New Mexico. Denna art hör inte till de härdigaste men är värd att provas i landets mildaste delar. Den påminner om E. bonkerae då den också har många åsar och korta tornar. De förhållandevis stora blommorna är oftast gula men kan även vara orange eller rosa.
E. engelmannii är en gruppbildande mycket variabel art som ofta delas in i flera olika varieteter. Den kan i ett optimalt klimat ibland bli så mycket som 70 cm hög och med en diameter på 10 cm. Dock blir den oftast betydligt lägre. Den brukar ha ca 10 tydligt markerade åsar och många tornar per areol. Den längsta kan bli 45-50 mm lång. Blommorna är mörkröda, mörkrosa eller violetta. Den återfinns i s.v. USA på höjder upp till nära 2500 m. Arten är känsligare än de flesta andra för övervattning och bör nog helst övervintras helt torrt.

E. engelmannii v. variegatus (SB476 Flagstaff, AZ)
E. fendleri. Denna art växer både som solitär och gruppbildande och blir vanligtvis 1,5 dm hög men dub- belt så höga förekommer. Den har ganska många grunda åsar och många korta tornar per areol. Blommorna är vanligen mörkt rosa. Arten har sin största utbredning i New Mexico men finns även i delar av angränsande delstater. Eftersom den växer på uppåt 2500 m höjd kan man räkna med en god köldtålighet. Något känsligare än snittet mot för mycket vinterfukt och bör nog helst övervintras helt torrt.

E. fendleri v. fendleri (Mesa co, Co)
E. ledingii får oftast 4-10 stammar som är 20-50 cm höga och 4-8 cm i diameter. Dessa stammar harofta 12-16 åsar och är försedd med många gula tornar som blir svarta med åren. Blommorna är mellanrosa eller rödvioletta. Arten återfinns i sydöstra Arizona på upp till drygt 2000 m höjd. Den är något så när härdig och kan testas i Sydsverige.
E. reichenbachii är ofta solitär men kan ibland få flera stammar. Den kan ibland bli 3 dm hög men är oftast lägre. Stammarna har upp till ett 20-tal grunda åsar och areolerna är försedda med många korta tornar som ofta ligger tryckta mot plantkroppen. Blommorna är stora och rosa till violetta. Arten delas ofta upp i ett antal varieteter såsom v. albispinus och v. perbellus. Arten har sin utbredning från södra Colorado ner genom New mexico, Oklahoma och Texas. Denna arten förefaller rätt känslig mot vinterfukt så det är nog kanske säkrast att hålla den torr över vintern. Det finns populationer som klarar ca –30°C.

E. reichenbachii v. albispinus
E. stramineus (syn. E. enneacanthus v. stramineus)är en gruppbildande art från sydvästra Texas och södra New Mexico som inte hör till de allra härdigaste men bör kunna klara sig i de mildaste delarna av zon I. Den kan bli 2-3 dm hög och har många åsar som är rikligt försedda med vitaktiga tornar. En planta kan få flera hundra stammar med tiden. Blommorna är rosa till violetta.
E. triglochidiatus är nära släkt med E. arizonicus och E. coccineus och är en variabel art som kan variera mycket i storlek. Den kan i sällsynta fall bli nära meterhög i gynnsamt klimat och bilda grupper med 200-300 stammar. Den indelas oftast i tre varieteter: v. triglochidiatus, v. goncanthus och v. mohavensis. Den första har få mycket markerade åsar och kanska korta tornar, ibland med bara 3-4 stycken per areol. v. goncanthus har oftast flera åsar och längre och fler böjda tornar. Slutligen så har vi v. mohajensis omkring 10 åsar och halvlånga raka eller något böjda tornar. Det finns även en mer eller mindre tornlös form av den (f. inermis). Blommorna är lika de hos E. arizonicus och E. coccineus och oftast orangeröda. Arten växer på upp till ca 2800 m.ö.h. och återfinns Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Arizona och New Mexico. De härdigaste provenienserna klarar mycket låga temperaturer.

E. triglochidiatus v. triglochidiatus
E. viridiflorus återfinns så långt norrut som s.v. South Dakota och växer på upp till drygt 2500 m höjd. Den utbreder sig sedan som ett stråk söderut till norra Mexiko. Arten är ofta solitär men är i bland gruppbildande och blir sällan mer än en dm hög och oftast mindre. Den har många långa åsar och korta tornar. Blommorna är små och ljusgröna till gulgröna. En mycket härdig art som utsätts för temperaturer väl under 30 minusgrader i sina norra utbredningar.
E. viridiflorus
E. x roetteri (E. coccineusxE. dasycanthus?) Denna naturhybrid växer solitärt eller i grupper och blir vanligen mellan 10 och 15 cm hög och 10 cm bred. Härdigheten är någorlunda och kan nog klara sig åtminstone i zon I.