Acacia. Detta släktet tillhör familjen ärtväxter (Fabaceae) och består av mer än 1200 arter, de flesta från Australien men släktet är även representerat i bl.a. Afrika och Nordamerika. För några år sedan delades släktet upp i fem stycken: Acacia, Acaciella, Mariosousa, Senegalia och Vachellia. Dessa växter trivs bäst i en väldränerad sandjord i soligt läge. De behöver i allmänhet såsom de flesta ärtväxter kvävefixerande bakterier i jorden. Odlingserfarenheterna i vårt land är tyvärr inte så stort när det gäller detta släkte men följande hör till de härdigaste och kan testas i Sveriges mildaste områden

A. alpina är en låg och vid buske som sällan blir mer än ett par meter hög och oftast bara hälften. Man finner den på subalpina och alpina platser i sydöstra Australien där den växer på upp till närmare 2000 m höjd. Den har inga blad utan bladskaften har tagit över bladens roll (kallas fyllokladier). Dessa är äggrunda, grågröna, ca 3 cm långa och något smalare. Blommorna som kommer sent på säsongen är gula. Bör kunna klara sig i åtminstone de mildaste delarna av zon I.

A. angustissima se Acaciella angustissima

A. dealbata är ett städsegrönt träd från sydöstra Australien inkl. Tasmanien. Arten kan bli 30 m hög och är dubbelt parbladig. De gula blommorna sitter i stora blomställningar. Det är underarten subalpina som kan vara av intresse för oss. Den är betydligt mindre och är sällan över 5 m hög och växer i bergen i sydost på huvudön. Man känner igen den på att den har gråaktiga blad i stället för gröna som ssp. dealbata har. Bladen är också mindre med mindre antal småblad. Härdigheten kanske räcker för odling i de mildaste delarna av zon I.

Acacia dealbata 870

A. dealbata ssp. dealbata

A. greggii är en lövfällande buske eller litet träd som kan bli ca 10 m hög. Den är dubbelt parbladig och varje blad består av många gröna äggrunda småblad. Blommorna är gula som hos de flesta ärtväxter. Den får också de typiska ”ärtskidorna”. Arten återfinns i norra Mexiko och sydvästra USA där den växer på upp till nära 2000 m höjd. Härdig t.o.m. USDA zon 7 och eftersom den växer på hög höjd behöver den inte ha så varma somrar för att uppnå full härdighet. Bör därför vara möjlig för odling i landets mildaste delar. Den växer långsamt.

A. obliquinervia återfinns på närmare 2000 m.ö.h. i sydöstra Australien. Den har likt A. alpina inga blad utan fyllokladier. Dessa är större än på den förra och kan bli drygt 15 cm långa och 5 cm breda. Blommorna är gula och kommer sent på säsongen. Den blir oftast bara meterhög på de högsta höjderna men betydligt högre längre ner. Bör kunna klara sig i åtminstone de mildaste delarna av zon I.

A. pataczekii är en sällsynt art från nordöstra Tasmanien som blir en stor buske eller mindre träd. Den är bladlös och har istället gröna fyllokladier som kan tona i blått och blir upp till ca 5 x 1,5 cm. Den har i odling klarat 18 minusgrader och ses som en USDA zon 8 växt. Bör ha en hygglig chans i de allra mildaste delarna av zon I.

A. rubida är en städesegrön art från Australien som vanligtvis är buskartad och upp till 5 m hög men kan ibland bli betydligt högre. Den har vackert rödaktiga stammar och ganska långa och rätt smala fyllokladier. På vintern kan även fyllokladierna tona i rött. Blommorna är gula. Den föredrar en något sur jord och klarar ganska torra förhållanden när den väl har etablerat sig. Det är en av de härdigaste arterna och anses klara sig till USDA zon 8. Den är kanske möjlig att odla i de mildaste delarna av zon I

Acaciella angustissima (syn. Acacia angustissima) (Fabaceae) är en lövfällande buske eller träd som oftast inte blir mer än 4 m hög och vanligen betydligt lägre. Den är dubbelt parbladig där de friskt gröna småbladen är korta och mycket smala. Blommorna är vita. Arten återfinns i bl.a. USA och är härdig t.o.m. USDA zon 6 (ev.5). Möjligen kan den klara sig i skyddade lägen i zon I. Eftersom den är värmekrävande bör den placeras mot en varm och solig vägg.